Lufttäthet med diffusionsöppna tätskikt

Idag framförs allt oftare önskemål om att bygga utan plastfolie i klimatskärmen.

För att förhindra diffusion ( skillnaden i ånghalt mellan inne och ute ) placeras normalt en så kallad diffusionsspärr i form av en plastfolie på insidan (varma sidan ) av klimatskärmen, där ånghalten vanligen är som högst. På så sätt hindras vattenångan att diffundera ut genom klimatskärmen. För att förhindra fuktkonvektion ( skillnaden i lufttryck mellan inne och ute ) så måste klimatskärmen vara så lufttät som möjligt. Om man även där har en plastfolie, så utgör den både en diffusionsspärr och en luftspärr.

Ur enbart lufttäthetssynpunkt och därmed ur fuktkonvektionssynpunkt behöver det lufttäta skiktet inte vara diffusionstätt, och kan därmed bestå av material som inte är diffusionstäta.

Sammantaget är plastfoliens främsta roll till för att skydda mineralull/syntetiska material, vilka är luftrörelseöppna och inte kan hantera fuktkonvektion. Frost och kondens bildas i mineralullen när luften är fuktig och temperaturen är tillräckligt låg på någon sida av isolermaterialet.

Under de senaste decennierna har plastfolie använts för lufttätning och diffusionstätning i regelverkskonstruktioner i traditionellt byggande. Skälet till val av plastfolie, var att byggnormerna sedan 1967 krävt hög diffusionstäthet på insidan av ytterväggar och tak, till exempel var kravet i SBN 75 att det inre tätskiktet ska vara fem gånger tätare än det yttre i vägg, och tio gånger tätare i tak.

Så att ett hus ska vara lufttätt är självklart och har inget med den ångspärrande funktionen att göra. God lufttäthet är en förutsättning för kontrollerad ventilation och god energihushållning. Om en konstruktion inte har tillräcklig lufttäthet, kommer luft att läcka in och ut okontrollerat genom otätheter. Om man inte vill ha plastfolie som inre tätskikt måste lufttätheten ordnas med andra material eller på annat sätt.

Inneluftens ånginnehåll i vanliga byggnader utgör normalt inte någon skadeorsak i ytterväggar. Behovet av en ångspärr i en vägg är därför litet, i vart fall i välventilerade byggnader, som kontor, skolor och bostäder i moderna flerbostadshus, där ångöverskottet i inneluften är lågt, normalt bara något gram per kubikmeter. Viktigare är att det inte finns ett tätt skikt i väggens kallare del.

Fuktskador i ytterväggar orsakas normalt av vattenånga från inneluften som följer med utåtriktade luftströmmar, oftast i väggarnas övre del, av regn som tränger in genom fasaden och av byggfukt. På grund av temperaturgradienten i strukturen kommer denna vattenånga at kondenseras när daggpunkten nås. Genom att minska konvektionen och därmed luftflödena kan man minska risken för fuktrelaterade skador.

Välisolerade konstruktioner är mer känsliga för fuktskador jämfört med sämre isolerande konstruktioner. Ju mer välisolerad en konstruktion är, desto mindre byggfukt samt inträngande fukt och vatten kan tillåtas. Ökad isolertjocklek minskar således utrymmet för fel i såväl beräkningar, material och utförande, som leder till någon form av ökad fukthalt i väggen.

Generellt är den mest kritiska positionen i en vägg längst ut på träreglarna, precis innanför vindskyddet. Redan vid isolertjocklekar över 220 mm kan fuktkritiska förhållanden uppstå, därför bör utsidan av träreglarna skyddas med en isolerande vindskyddsskiva.

SP har i täthetsprovningar visat att det inte har någon större betydelse vilket tätskikt som används, dvs gipsskiva, plastfolie eller ”vindtät”.

Luftläckagen till vindsbjälklag var vid 50Pa
- för dubbel gips = 0,37
- för vindtät & gips = 0,53
- för plastfolie & gips = 0,40

-Lösningar med dubbel gips kompletterad med fiberduk i anslutningar ger ungefär samma resultat som lösningar med plastfolie.
-Lösningar med enkel gips och spacklad skarv ger samma resultat som motsvarande lösning med plastfolie.

Enligt BBR 94 så var kraven på lufttäthet 0,8 liter/(sm2) eller 2,9m3(m2h) vid 50 Pa tryckskillnad. Detta ändrades senare vid BBR 96 till 0,6 liter/(sm2). Nu har siffervärdet för det maximalt tillåtna luftläckaget över klimatskärmen vid 50 Pa tryckskillnad tagits bort. I de nya byggreglerna kan man ändå fastslå att det i framtiden för att uppfylla funktionerna i byggreglerna krävs att vi bygger avsevärt tätare hus än idag. Rådstexten i byggreglernas fuktavsnitt om att uppnå ”så god lufttäthet som möjligt”ska inte underskattas.

SP har i en annan undersökning ”Torra tak” jämfört mineralullsisolering med cellulosaisolering i oventilerade pararelltak. Det mest gynnsamma utförandet visade sig vara de med cellulosa. Facken hade en tjocklek på 290 mm och en densitet på 46-63 kg/m3. Luftflödet vid 50 Pa, var hos cellulosa 1,21 medan mineralullen hade 2,33.

Alltså nästan dubbelt så högt luftflöde hos mineralull vid samma densitet.
(Tänk på att mineralullsskivor i verkligheten har knappt den halva densiteten).

I mekaniskt ventilerade hus med plastfolie sänks den relativa fuktigheten inomhus till för låga värden. Fukten leds bort med ventilationsluften, samtidigt som plastfolien förhindrar utvädring av eventuell fukt i konstruktionen, med risk för fuktskador och ökade emissioner från byggnadsmaterial. Hus byggda med träfibrer och utan diffusionsspärrar, plasttapeter eller plastfärger, ger ett behagligare inneklimat. Diffusionsöppenheten möjliggör en utvädring av konstruktionen som är nödvändig för att förhindra fuktskador. Till detta kommer träfiberisoleringens goda förmåga att absorbera fukt, vilket bidrar till att sänka fukthalten i övriga konstruktionsdelar. Inomhusklimatet blir gynnsamt för människan. Gynnsamt med avseende på den relativa fuktigheten inomhus, som stabiliserar sig inom rätt intervall (40-60%), tack vare den diffusionsöppna konstruktionen samt träfiberisoleringens förmåga att utjämna fukt.

Enligt Daltons lag, kommunicerar enskilda gaser. Är syrehalten låg inne, strävar syre att ta sig in genom konstruktionen (den vädras in) och syrehalten inne blir i jämvikt med syrehalten ute. På motsvarande sätt pressas överskottet av koldioxid ut genom konstruktionen , ”den vädras ut”. Diffusionsöppenheten ger naturen en ”fair chans” att verka.

Lufttätheten har som tidigare nämnts en stor betydelse för fuktsäkerheten. I de fall då det råder ett invändigt övertryck, samtidigt som inneluften har ett fukttillskott, kommer fuktig luft att strömma ut genom otätheter i byggnadsskalet. Den utanförliggandekonstruktionen tillförs på så sätt fukt och risken är därmed stor att den relativa fuktigheten blir så hög att mögel kan växa på material med låg mögelresistens.

Densiteten på träfiberisoleringen är 45-50 kg/m3 och kallas därför för en tung isolering. Fuktig luft kan knappt inte kondensera i träfibern, p.g.a dess stora hygroskopiska förmåga att snabbt fördela inkommande fukt till fler fibrer och därigenom sänka fukthaltsnivån så att kondensation ej kan ske. Träfibern tar upp fukten – fördelar den i materialet – och ventilerar ut den, inåt och utåt beroende på den relativa fukthaltsnivån.

Dagens väggskivor av mineralull klarar helt enkelt inte täthetskravet utan plastfolie p.g.a för låg densitet. Den optimala densiteten för väggskivor är 60 kg/m3 medan det som är tillgängligt för konsumenten i handeln är skivor med endast ca: 12-25 kg/m3. Isoleringens låga densitet ger optimal vinst för mineralullsindustrin. Men låg densitet medför inre konvektion. Konstruktioner med låg densitet tål ingen påtvingad konvektion, dvs blåst, utan att de påverkas negativt. Luften i isoleringsskivan tar upp värme på insidan och stiger inne i materialet medan luften i skivans yttre del kyls ned och sjunker. Detta skapar en cirkulerande luftrörelse inne i isoleringen, som fungerar i det här avseendet som en kylmaskin. Den enda seriösa lösningen på problemet är hög densitet på isoleringen.

Slutsats:
Byggnaderna blir knappast tätare mot fukt med tiden, men tätheten och fuktskyddet kan försämras. Resultatet av detta kan bli att klimatskalet fuktas upp. Det finns en påtaglig risk att fukten blir instängd i konstruktionen. Vi måste ha en klimatskärm som är förlåtande och hållbar på sikt. Dessutom noteras det stora brister redan idag i arbetsutförandet på grund av komplicerade konstruktions- och detaljlösningar, dålig kunskap i hantverksledet, brister i egenkontrollen m.m. Det finns färska exempel på hur plastfolien snabbt fallit sönder, där den har placerats för nära spotlights, lysrörsarmaturer och radiatorer.

För att varaktigt uppfylla kraven i BBR/Energi och fukt, krävs att vi skapar konstruktioner som är lufttäta-beständigt lufttäta. Prata med oss om detaljlösningar för god täthet vid anslutningar, genomföringar och skarvutföranden.

Träfiberisoleringen har hög densitet och därför högre lufttäthet, vilket medför att plastfolie inte behövs i konstruktionen. Kombinationen av hög lufttäthet och förmågan att i torrt tillstånd balansera olika fukthalter gör det möjligt att med vår träfiberisolering bygga diffusionsöppna konstruktioner (dvs utan plast, men med ångbroms i konstruktionen).

Grundtanken är alltid att nå ”så god lufttäthet som möjligt”. Det är möjligt att nå samma goda lufttäthet med ”vindtät+gips” , ”ångbroms”, eller ”OSB+gips” som med plastfolie. MEN även om kravet på lufttäthet i BBR uppfylls, betyder det inte automatiskt att konstruktionen uppfyller kravet på fuktsäkerhet.

Våra ”ångbomsdukar” uppfyller kraven på en säker lufttätning av konstruktionens insida. Tänk på att konstruktionens inre del skall ha större diffusionsmotstånd än den yttre delen så att eventuell diffusion (fuktvandring i ångfas) i konstruktionen, skall kunna ske i riktning mot det fria, så enkelt som möjligt, genom utsidan av konstruktionen.

Med våra material och konstruktionslösningar får du en förlåtande och bestående funktion.